Showtime
25/4 - 8.00 samlas hela gänget för att provgå för Ikeas personal. Det var en laddad och nyvaken stämning när vi bytte om! Det kändes skönt att kunna provgå på IKEA även om själva catwalken inte skulle vara byggd än. Det fnittrades och sminkades för fullt. Oturligt nog så gick min dragkedja sönder i sista sekund så vi var tvungna att nåla ihop sidan med säkerhetsnålar. Men med lite skicklighet så syntes det inte. Jag hade också glömt min maskerad mask, men det gjorde inte så mycket.
På led gick alla pirriga ut om mot Ikeas tag-själv-lager där vi möter ikeas personal sitta spända på att se vad vi spikat ihop. Visslandet som är introt börjar och då inser man att det är bannemig nu det gäller. Magen är som en tvättmaskin och tankarna fokuserar på att inte glömma att posa och att ta det lungt. Till sist börjar första tjejen, Jessica, gå och det rullar på. Snart är det min tur. Mia vinkar till mig att nu ska jag gå, då sattes hjärnan på autopilot och jag gick bara, snurrade och försökte posa så gott det gick längst fram och sedan gå tillbaka. Allt gick på 3 sekunder kändes det som. Alldeles overkligt och vilken kick man fick! Till sist var allting klart på ynka 7 minuter. Men det kändes skönt. Djävligt skönt, det var ju det här vi hade sytt kläderna för. Nu såg man framemot att se alla vännernas nunor i publiken i Jakan Centrum senare idag.
Mötte upp med några andra hos Maria B för att sminka sig. Nu var det dags att bringa fram det tunga artilleriet; en halv decimeter långa lösögonfransar. Oj oj, såg ut som att jag hade spindlar på mina ögon. På vägen mot Jakan Centrum så fick vi många blickar. Träffade resten av gänget vid dörren av J Centrum. Vi blev sedan insläppta in till gamla Verner & Verner där vi skulle byta om. Det var ganska lång tid kvar, så man kände sig ganska lugn. När folk började klä på sig och sminka sig så ökade spänningen i luften. Alla var lite fundersamma kring hur det skulle gå att gå upp för trapporna med samtidit kändes det tryggt att alla skulle få plats i lusthuset.
När vi sedan alla stid redo och klara och gick igenom hur vi skulle göra märker någon att det står en man och filmar in! Oj, det var en rolig syn. Sedan såg man hur någon lyfte fram ett äpple. Det visade sig vara Petras föräldrar. Efter ett gott skratt så var det snart dags att gå ut.
När vi stod utanför dörren som ledde ut mot scenen så var det en sådan olidlig nervositet. För att man visste att folk man kände skulle komma och att man inte ville göra bort sig. För att dämpa nervositeten och höja humöret så började alla sjunga, "Ögon axlar, knä och tå". Det var skönt.
Men sedan öppnades dörren och det var SHOWTIME!
Det gick jätte bra och nerverna lugnade ner sig när man steg upp på scen. En glädje spred sig när man kände igen folk i publiken och det var bara att 'strut your stuff'. Sedan var det också över! : O
Tyvärr fick vi inte gå runt och mingla med vännerna direkt efter CW, vi bytte först om och sedan överröstes vi med komplimanger, vilket var härligt. Det var värt mödan att kriga med 20 meter tyg. Publiken verkade uppskatta och förundras av de vi sytt. vilket är jätte bra respons!
26/4 - Ännu en dag av catwalk! det var skönta att slippa lektioner må jag säga. Men vi samlades allihopa vid IKEAs personalingång än en gång. Mega fransarna var på idag med. Hela dagen försvann minut för minut och det hela var ganska overkligt. Vi fick lagret som omklädningrum och chillrum. Vi gick vatten, frukt och godis till förfogande eftersom det var där vi skulle vistas hela dagen. Vi fick även matkuponger vilket alla tyckte om.
Första CW kl.12, var riktigt pirrigt eftersom jag visste att min familj skulle komma och jag var lite rädd hur det skulle gå att komma upp för trappan eftersom jag ser inte en halv meter framför mig pga av lampskärmen. ´
Fjärilarna i magen dök upp när vi stod redo att börja gå och alla var lika glada och kollriga som igår. Sedan var dags igen! Jag kände igen min familj och vart varm i kroppen, för de såg glada och stolta ut. Trappan gick utmärkt att ta sig upp och ner för. Tillslut var första catwalken avslutad. När jag minglade med min familj sa det massa uppmuntrande saker och de gillade min klänning och tyckte att alla var jättefina. De var alldeles förvånade över hur välgjort allting var.
Andra gången var det mest folk men nu kändes det lite som rutin att gå på catwalk, vilket var en trygghet. Nu vågade man stanna upp lite och posa lite längre och ha lite mer attityd vilket nog uppskattades. Lika fort som de andra gångerna gick det hela över alldeles för fort. Skymtade massvis med folk jag kände och då satte nervositeten igång precis längst fram på catwalken. Men allt gick som smort. Fick sammauppmuntrande respons när vi minglade med publiken. Några barn frågade om de kunde fota mig och jag ställde generat upp. Gamla vänners föräldrar var där som jag inte pratat med på jätte länge hade kommit och kom fram för att överösa en med komplimanger. Det händer inte varje dag så det kändes mycket bra.
Innan sista gången utnyttjade vi matkupongerna och det uppskattade magen. Sedan när vi gjorde oss iordning en sista gång kändes det väldigt trist att det just var sista gången. Den här veckan hade flytt förbi och man hade knappt märkt det. Vi fick reda på att det var några som var intresserade av att beställa några kreationer, vilket var jätte underbart! Till sist var det dags att gå en sista gång. Nu gjorde alla sitt yttersta och visade hur man ska gå en catwalk.
Om man ska summera ihop alla dem här veckorna så har det varit intensivt, skojjigt och lärorikt! Ingen hade speciella sy skillz, men jag tror att vi tog fram sidor inom oss som vi gömt. Det går verkligen om man vill! det gäller att lägga manken till och det har verkligen hjälpt mig i andra projekt. Även om det var motgångar som att sömmar som spricker eller nålar som går sönder så minns jag nästan bara hur otroligt roligt det har varit. Hela processen! När man ser hur kreationen växer fram så växer man själv lite. Steg för steg. Självförtroendet har ökat. Jag tycker att alla har varit jätte duktiga och jag är mäkta stolt. Dessutom är jag jätte glad över att vi gjorde det här med Design för att nu har man funnit fler vänner!
Fler har lärt sig att blogga och alla har lärt sig att man kan sy! Jag tror att flera kommer att fortsätta sy egna kläder efter det här. Vet inte riktigt om jag kommer att det, kanske under sommaren. Men nu vet jag att jag kan!
Tack Linda, Mia, Susanne & allihopa som haft en hand i detta! Det har varit en otrolig upplevelse som inte många får och jag är väldigt tacksam att vi fick den här chansen. Nu fick vi visa vad vi gick för! TACK
På led gick alla pirriga ut om mot Ikeas tag-själv-lager där vi möter ikeas personal sitta spända på att se vad vi spikat ihop. Visslandet som är introt börjar och då inser man att det är bannemig nu det gäller. Magen är som en tvättmaskin och tankarna fokuserar på att inte glömma att posa och att ta det lungt. Till sist börjar första tjejen, Jessica, gå och det rullar på. Snart är det min tur. Mia vinkar till mig att nu ska jag gå, då sattes hjärnan på autopilot och jag gick bara, snurrade och försökte posa så gott det gick längst fram och sedan gå tillbaka. Allt gick på 3 sekunder kändes det som. Alldeles overkligt och vilken kick man fick! Till sist var allting klart på ynka 7 minuter. Men det kändes skönt. Djävligt skönt, det var ju det här vi hade sytt kläderna för. Nu såg man framemot att se alla vännernas nunor i publiken i Jakan Centrum senare idag.
Mötte upp med några andra hos Maria B för att sminka sig. Nu var det dags att bringa fram det tunga artilleriet; en halv decimeter långa lösögonfransar. Oj oj, såg ut som att jag hade spindlar på mina ögon. På vägen mot Jakan Centrum så fick vi många blickar. Träffade resten av gänget vid dörren av J Centrum. Vi blev sedan insläppta in till gamla Verner & Verner där vi skulle byta om. Det var ganska lång tid kvar, så man kände sig ganska lugn. När folk började klä på sig och sminka sig så ökade spänningen i luften. Alla var lite fundersamma kring hur det skulle gå att gå upp för trapporna med samtidit kändes det tryggt att alla skulle få plats i lusthuset.
När vi sedan alla stid redo och klara och gick igenom hur vi skulle göra märker någon att det står en man och filmar in! Oj, det var en rolig syn. Sedan såg man hur någon lyfte fram ett äpple. Det visade sig vara Petras föräldrar. Efter ett gott skratt så var det snart dags att gå ut.
När vi stod utanför dörren som ledde ut mot scenen så var det en sådan olidlig nervositet. För att man visste att folk man kände skulle komma och att man inte ville göra bort sig. För att dämpa nervositeten och höja humöret så började alla sjunga, "Ögon axlar, knä och tå". Det var skönt.
Men sedan öppnades dörren och det var SHOWTIME!
Det gick jätte bra och nerverna lugnade ner sig när man steg upp på scen. En glädje spred sig när man kände igen folk i publiken och det var bara att 'strut your stuff'. Sedan var det också över! : O
Tyvärr fick vi inte gå runt och mingla med vännerna direkt efter CW, vi bytte först om och sedan överröstes vi med komplimanger, vilket var härligt. Det var värt mödan att kriga med 20 meter tyg. Publiken verkade uppskatta och förundras av de vi sytt. vilket är jätte bra respons!
26/4 - Ännu en dag av catwalk! det var skönta att slippa lektioner må jag säga. Men vi samlades allihopa vid IKEAs personalingång än en gång. Mega fransarna var på idag med. Hela dagen försvann minut för minut och det hela var ganska overkligt. Vi fick lagret som omklädningrum och chillrum. Vi gick vatten, frukt och godis till förfogande eftersom det var där vi skulle vistas hela dagen. Vi fick även matkuponger vilket alla tyckte om.
Första CW kl.12, var riktigt pirrigt eftersom jag visste att min familj skulle komma och jag var lite rädd hur det skulle gå att komma upp för trappan eftersom jag ser inte en halv meter framför mig pga av lampskärmen. ´
Fjärilarna i magen dök upp när vi stod redo att börja gå och alla var lika glada och kollriga som igår. Sedan var dags igen! Jag kände igen min familj och vart varm i kroppen, för de såg glada och stolta ut. Trappan gick utmärkt att ta sig upp och ner för. Tillslut var första catwalken avslutad. När jag minglade med min familj sa det massa uppmuntrande saker och de gillade min klänning och tyckte att alla var jättefina. De var alldeles förvånade över hur välgjort allting var.
Andra gången var det mest folk men nu kändes det lite som rutin att gå på catwalk, vilket var en trygghet. Nu vågade man stanna upp lite och posa lite längre och ha lite mer attityd vilket nog uppskattades. Lika fort som de andra gångerna gick det hela över alldeles för fort. Skymtade massvis med folk jag kände och då satte nervositeten igång precis längst fram på catwalken. Men allt gick som smort. Fick sammauppmuntrande respons när vi minglade med publiken. Några barn frågade om de kunde fota mig och jag ställde generat upp. Gamla vänners föräldrar var där som jag inte pratat med på jätte länge hade kommit och kom fram för att överösa en med komplimanger. Det händer inte varje dag så det kändes mycket bra.
Innan sista gången utnyttjade vi matkupongerna och det uppskattade magen. Sedan när vi gjorde oss iordning en sista gång kändes det väldigt trist att det just var sista gången. Den här veckan hade flytt förbi och man hade knappt märkt det. Vi fick reda på att det var några som var intresserade av att beställa några kreationer, vilket var jätte underbart! Till sist var det dags att gå en sista gång. Nu gjorde alla sitt yttersta och visade hur man ska gå en catwalk.
Om man ska summera ihop alla dem här veckorna så har det varit intensivt, skojjigt och lärorikt! Ingen hade speciella sy skillz, men jag tror att vi tog fram sidor inom oss som vi gömt. Det går verkligen om man vill! det gäller att lägga manken till och det har verkligen hjälpt mig i andra projekt. Även om det var motgångar som att sömmar som spricker eller nålar som går sönder så minns jag nästan bara hur otroligt roligt det har varit. Hela processen! När man ser hur kreationen växer fram så växer man själv lite. Steg för steg. Självförtroendet har ökat. Jag tycker att alla har varit jätte duktiga och jag är mäkta stolt. Dessutom är jag jätte glad över att vi gjorde det här med Design för att nu har man funnit fler vänner!
Fler har lärt sig att blogga och alla har lärt sig att man kan sy! Jag tror att flera kommer att fortsätta sy egna kläder efter det här. Vet inte riktigt om jag kommer att det, kanske under sommaren. Men nu vet jag att jag kan!
Tack Linda, Mia, Susanne & allihopa som haft en hand i detta! Det har varit en otrolig upplevelse som inte många får och jag är väldigt tacksam att vi fick den här chansen. Nu fick vi visa vad vi gick för! TACK
Kommentarer
Trackback
